My point and view

Idag är det ett grått täcke som ligger över Skåneslätten där jag är just nu. En dimma som gör att mitt öga ser lagom kort utanför tågets fönster och jag tvingas fokusera på platsen och stunden som är.

Att färdas är oftast ganska lätt för mig, jag tycker om att åka tåg, det ligger en inbyggd frihet i resandet. Allt funkar inte alltid som man tänkt på en resa, ofta byter tåg och bussar väg, tid eller perrong. Det ingår i resandet. Klarar man inte detta så är det inte lätt och resandet blir ofritt. inte för att tågen är sena utan att hjärnan är sen. Kontroll är inget för resenären. Ordning är bra, men kontrollbehov är inget att ha med sig på en utflykt. Ibland byter vägen riktning mitt i och först senare på kvällen vet man hur bra det blev. Italiens många möten har lärt mig mycket här. Många är de gånger då ändringen faktiskt lett mig till ännu bättre möten och händelser, långt bortom det jag hade kunnat tänka ut eller planera. I snöstorm har SJ ibland tagit bort vagnar och byggt kortare tåg, vilket har gjort att jag har träffat på människor på vägen som jag aldrig skulle ha pratat med om inte tåget trängt ihop mig med dem. Där uppstår ett möte som sedan enkelt återupptas senare i mitt liv. Möten som blivit betydelsefulla men kommit till av en slump eller synkronicitet*.

Årens många övningar i att släppa taget om gamla planer och vägar när de byter riktning, har nu givit resultat. Det bekommer mig inte så mycket längre när saker förändras, byter spår eller inte blir som jag tänkt/trott. Jag vet numera att flödet byter riktning ibland bortom ”mindets” vetskap och allt blir ofta som det ska en annan väg. Eller så är det jag som behöver lära mig att bli mer noggrann eller tydlig. Dock inte kontrollera flödet för det är inte noggrannhet, det är dumhet.

Jag byter nu idag från fel buss till rätt tåg och ser vad som kommer in för nytt i min dag. Nu när kartan redan skrivits om, fast det bara är tidig morgon och dagen knappt har börjat. Jag byter riktning och följer flödet, upp på banan igen. Ibland är det inte resan utan ett möte som var det betydelsefulla har jag förstått efteråt. En förmån man har när man är 55 år är att man kan numera se sambanden i backspegeln. Samband som skapats genom livets vägbyten. Framåt är inte alltid dit där jag trott. Nu kanske jag dock är på väg  framåt igen genom Skåneland, något försenad? på rätt väg….

*Synkronicitet: ”Ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s